Första dagen på semestern förra året, 9 juli.
Hela familjen sitter i en fullpackad bil på väg till sommarstugan. Jag känner från ingenstans ett tryck över bröstet och som att nån blåst luft i armarna, alldeles för mycket också. så att de nästan ska spricka. Efter en liten stund får jag lite svårare att andas. Min man stannar till vid vägkanten och ringer ambulans. Barnen gråter, min man är skärrad och ringer efter min syster till barnen.
Väl på akuten blir det värre, ekg maskinen piper och kurvan som ska visa de jämna hjärtslagen visar mer nån slags Mount Everestversion med höga berg och djupa dalar.
Jag var övertygad om att hjärtat skulle stanna, för hur mycket kan ett hjärta klara egentligen?
Jag och min man grät, jag rabblade upp alla koder till allt jag har , och vi sa farväl ifall att...
Efter intravenös nitroglycerin och morfin lugnade det ner sig lite (eller i alla fall blev jag på kanelen) och jag fick ett rum för natten. Jag bad Peter åka hem till barnen så att han kunde lugna dem och få dem att känna sig trygga.
Efter nån timme eller två, blev det full fart i rummet. Proverna visade på väldigt höga hjärtskademarkörer och det blev det ambulans igen, till HIA i Linköping. -Bli inte rädd nu, sa ambulansföraren när han satt på mig hjärtstartare, och så drog vi iväg med blåljus i full fart. (här ska det vara en smiley med stooora ögon och likgiltig mun...) Jag var mer rädd för att krocka dock, tvära inbromsningar fast man inte såg ut, var faktiskt lite läskigare.
Det blev kranskärlsröntgen, datomografi och MR. Jag fick ligga inne några dagar, och inte ens gå upp ur sängen. Jag förstod inte riktigt vad som hände just då, jag hade ju också fått en hel del morfin intravenöst.. Jag fick ta emot besök av barnen och Peter efter två dagar(de gjorde ett undantag för oss) och det var hjärtskärande att se hur rädda de var, och att säga hej då igen när de skulle åka hem.
Innan jag går vidare vill jag slå ett slag för hur fantastiska personalen är på sjukhus. Så otroligt slitigt, underbemannat och ändå lyckas de vara omtänksamma och empatiska och kompetenta. TACK! Höj löner och förbättra förutsättningar för sjukvårdspersonal, tack !
Nu vidare:
Det jag snabbt beslöt mig för, när jag låg och bad till alla väsen, gudar och orakel och mirakel- görare som finns, var att om jag överlevde, skulle jag göra det jag älskar och leva så mycket jag kan, vara ännu mer tacksam, hjälpa andra, att vara en god människa, speciellt till mina barn och man, och definitivt sluta stressa, även om det inte var orsaken till att detta skedde. Orginellt? Nej, men det finns alltid sanning i klyschor.
Jag överlevde som synes och den sommaren tillbringade vi på landet, och lite in och ut på sjukhuset. Vi tog det jättelugnt, och var verkligen i nuet, njöt av små saker. Ställde in alla planer vi hade. Det blev en väldigt bra sommar för alla trots allt.
Jag startade upp mitt företag på hösten. Jag har slutat att stressa. Jag är stenhård i mina prioriteringar vad som är viktigt. Jag investerar i mig själv. Jag utvecklar mig själv.
Det mina vänner, är mitt Varför - eller i alla fall en påminnelse om varför jag kom igång.
Vissa (jag)behöver ju uppenbarligen en lite större knuff än andra..
Vill du ha hjälp att komma igång med dina mål i höst-hör av dig!
Tills dess -Ha en underbar sommar och ta hand om dig!
Comments