
Jag var nyligen på en riktigt härlig nätverksträff för att lyfta kvinnors företagande.
Kvadrat var arrangörer och de bjöd på bubbel och fantastiska snittar från stadsmissionen. (Älskar när det finns en bra hållbarhets tanke bakom allt.)
Under någon halvtimme minglade vi runt, drack bubbel och småpratade, och det som var så spännande var att det var ett flertal, som uttryckte hur obehagligt de tyckte det var att mingla. Varför tycker vi då det är så jobbigt?
Främst är det nog så att vi vill passa in i gruppen. Vår hjärna fungerar faktiskt många gånger som den gjorde när vi var grottmänniskor. Då var det livsviktigt att passa in i gruppen så att vi inte blev uteslutna ur flocken, vilket då innebar en säker död. Vår hjärna jämför sig med människor omkring, vare sig det är mingel eller inte. Och i en okänd "flock" ja, då vill man ju passa in och tankarna rusar "-Hur gör man här? Vad har vi gemensamt? 2 osv.
Men som tur är har vi ju också kommit längre att om vi bara låter rädslan klinga av och jobbar oss igenom minglet så är det ju fantastiskt trevligt.
Efter en liten stund släppte nervositeten och osäkerheten som det främst handlar om och alla öppnade upp sig, berättade om sig själva, var nyfikna och intresserade PRECIS som syftet är med en nätverksträff. (Tips om man ogillar att mingla, tänk bakifrån och ta den härliga känslan som infann sig i slutet, och bevara den i känslan, nära minnet nästa gång du minglar)
Vi fick lyssna på två föredrag som är egenföretagare och som delade med sig av sina historier. Det slog mig hur lika vi ändå är, hur mycket vi har gemensamt bakom våra fasader och titlar, och framförallt-hur viktigt och kraftfullt det är att inspirera och stötta varandra tillsammans, och att tro på sig själv. Det sist nämnda är något många har svårt med tyvärr.
Jag fastnade bland annat i ett samtal med en av kvinnorna och vi pratade om hur viktigt det är att ha människor genom livet som tror på en. Som ger en chansen att försöka, göra misstag, utvecklas, resa sig, höjas, som backar upp och peppar. I mitt yrkesliv har det varit oerhört viktigt. Det är några få chefer jag haft turen att ha haft, som har gett mig den chansen och gjort att jag kunnat utvecklats och gått den väg jag gjort.
Som också har stridit ibland för min skull, och som varit förebilder och mentorer.
Ingen nämnd och ingen glömd men jag är oerhört tacksam för den lärdomen, att våga tro på och stötta personer som vill utvecklas framåt. Fråga, var nyfiken, peppa!
Att bli påmind om det är viktigt, för vi har alla kollegor, vänner eller personer omkring oss att kunna stötta, tror på lite extra, hjälpa framåt.
Vem kan du stötta lite extra idag?
JAG TROR PÅ DIG!
Ta hand om dig och gör en grym vecka!
Kommentare