Pappa-Utvisad från livet

Idag skulle min pappa fyllt 79 år, han gick bort dagen efter sin 75 års dag, för fyra år sedan nästan exakt. Jag och min syster var med honom på sjukhuset när hans doktor berättade vad de hittat, cancer i hela kroppen, och ca tre till fyra månader kvar. Han blev utvisad från livet, och det var nog det värsta ögonblicket jag varit med om. Den brutala fullkomligt hjärtkrossande situttionen, för vad säger man? Vad gör man? Min syster och jag bestämde oss snabbt för att vårda honom hemma, och ta varannan dag, så vi kunde jobba varannan dag. Dessutom finns ju närstående stödpeng, som är en viktig och fantastisk hjälp för de som behöver.

Jag har så otroligt mycket jag skulle vilja skriva om, som rör min pappa, lärdomar, dödshjälp, lantbruk (han var lantbrukare) , jämställdhet. Kanske kommer jag göra det allt eftersom.

Pappa var lantbrukare, entreprenör som ofta hade nya ideér som han förverkligade, produkter och tjänster. Det är svårt att skriva i korthet om någon man älskar.

Idag vill jag dela med mig av en speciellegenskap som han hade, som jag försöker ha med mig, speciellt senaste året. Han var alltid lugn och trevlig och glad mot alla! Ja, faktiskt alla, jag kan inte ens komma ihåg att han bemött någon otrevligt, även om han säkert har gjort det. Det spelade ingen roll vad han höll på med så stannade han alltid upp, tog sig tid att prata eller hjälpa någon annan, på sitt trevliga sätt. Det gjorde att han var omtyckt och att folk fick förtroende för honom. Han tog sig också tid att lära ut, och visa andra hur man gjorde saker på ett fint sätt.

Jag upplevde honom sällan stressad. Han var verkligen den person som "gjorde lemonad på citroner". När traktorn eller tröskan gick sönder mitt i skörden, då hittade han alltid nåt positivt med det, att han fick en extra paus eller fika. Eller när vi skulle gräva något, som för mig var omöjligt. Då jag tog i för kung och fosterland för att bli klar snabbt och blev helt slut efter 10 minuter, så sa han alltid åt mig att att bara ta det lugnt och sakligt, en bit i taget, så kommer vi nå dit vi vill. Även att det tog lång tid så gjorde han alltid det man ibland tror är omöjligt, ända in i slutet. Det var väldigt inspirerande.

Han lärde mig att med ihärdighet och uthållighet, så når man målet. Och att alltid vara trevlig och hjälpsam. Min största lärdom från pappa är att man är sina handlingar, det är det som finns kvar när man lämnat.

Tack kära pappa, jag saknar dig väldigt mycket! Jag har fortfarande svårt att sätta ord på dig, ditt och vårt liv, och allt märker jag. Jag hör din röst i mitt huvud ibland, jag vet vad du skulle säga i vissa situationer. Vi pratade ju om att du skulle spöka för mig och jag är lite ledsen över att jag inte sett så mycket spökerier som jag trodde... eller så är jag inte mottaglig för dem, jag vet inte. Jag känner dig speciellt nu på våren, när rapsen slår ut, då vevar jag ner fönstret i bilen och luktar, eller i de varma gula vetefälten när det är dags att skörda, eller den galna näktergalen som kräver sin uppmärksamhet, och till och med barnen pratar om dig ganska ofta. Vi kollar på serien Yellowstone nu, och du är så lik Kevin Costner så det är som att titta på en serie med dig. Du hade nog gillat den serien, cowboy som du var. Grattis på din födelsedag och tack igen, vi ses!