När jag var liten hade vi hästar, jag hade en liten shettis och min syrra en ponny. Det var givetvis både karaktärsdanande och bra för att lära sig ta i och arbeta, vare sig man vill eller inte. Min syster var den som gick på ridskola och kom sen hem och lekte ridlärare och jag var elev... vilket jag var måttligt förtjust i. Men vi hade fantastiska år och minnen med hästarna då vi red indian och cowboy skenandes över de gula stubbåkrarna i solnedgången, eller när vi red bland vinterklädda granar runt skogen. Eller när vi julpyntade hela stallet, och kaniner och hästar trängdes med oss. Mycket tacksam för de minnena.
Nyligen har min minsta tjej börjat rida. Jag har inte varit nära hästar på 30 år säkert, och känner mig lite nervös och ny. Jag känner heller inte hästarna och är väldigt skeptisk vilket hästen känner av. Jag kan inte heller visa mig rädd inför min dotter som måste lära sig att hästen allt känner av det...Vilken rävsax... Jag älskar det och jag älskar det inte att hon börjat rida. Dyrt, tar mycket tid och energi, samt bra och hälsosamt, och bra för självförtroendet.
Jag utmanar mig själv, går utanför min comfortzone. Växer och lär mig tillsammans med min dotter. Är modig! (på tal om föregående inlägg)
Och faktiskt bra för mig med, att landa i mina verktyg som jag använder i coachningen.
Här får jag verkligen användning för dem och tränar med dem varje vecka. Så snart borde jag väl också känna ett lugn, min inre cowboy!
Gör en härlig vecka nu och våga! Utmana!
Lev skiten ur dagen!
Comments